Jag åker till London om en vecka. Och i maj åker jag till Paris. Jag har tänkt åka till Indien till vintern, åka runt lite som i the darjeeling express. Med mina två systrar. och bara få lite perspektiv på saker. Jag blir alltid så lugn och i ro med mig själv när jag spenderat tid någon annanstans. så två månader i Indien lär bli bra för mig.
Efter Indien tänker jag åka till Italien. Och efter det blir det Sydafrika och kolla på vithajar, min absoluta dröm. Medan jag är kvar i Göteborg tänker jag jobba och plugga.
Det jag tycker är kul är att jag plötsligt blev så jävla sugen på att plugga. men imorgon kommer jag att avsky som har allt med skolan att göra. jag hatar Borderline. Idag kan jag slå ner varenda jävel som säger att jag har fel. Men imorgon lär jag ju lägga mig ner på spåret och bara invänta min död. Jag tycker att det är lite kul hur människor kring mig måste uppfatta mig. Jag kan vara världens starkaste person i 10 minuter och sedan förfaller jag som berlinmuren 1989 rakt framför er, detta har resulterat i flera misslyckade förhållanden, både med flickor och pojkar. Och det gör mig arg, för att jag vill vara en snäll person, helatiden, jag vill inte vara självisk mer, jag vill slänga hjärtat rakt ut och bara älska. Men det är svårt.
Många tror att jag har världens självförtroende, att jag tycker att jag är vackrast i världen. jag har världens sämsta självförtroende. jag anser mig inte vara vacker, stark och speciellt inte smart. Jag smälter hellre in i väggen än att ha en konversation om djupare grejer än smink, kläder och mat. Jag har inget att komma med. Jag har bara min utsida, och inte ens den gillar jag. Men det är det bästa jag har och därför förstärker jag den. Den ska synas, inte mitt inre, ingen får se vad jag har gömt djupt inom mig. Ingen ska få se hur galen jag är, Ingen kommer vilja ha mig för den jag är, ingen kommer orka med mina sömnlösa nätter med ångestattacker eller mina hårda ord. Ingen.
jag har under de senaste veckorna haft ett krig i mitt huvud. vem jag är vs vem jag vill vara, trycka ner allt vs låta det komma ut. Blomma ut eller bara stanna kvar som ett litet frö. för det är precis det jag är, ett litet frö som vill planteras någonstans och sedan växa, med kärlek och tålamod. jag vill blomma ut och vara den vackraste blomman som funnits. men ur betong kan det inte stiga en ros.
Ni får gärna total ignorera det här inlägget. det var mer skrivet för mig själv än för er. behövde bara skriva av mig.
